ytterstadomen

Jag har ägnat en hel del tid åt att studera olika religioner och deras läror respektive irrläror. Detta har medfört att folk ofta frågar mig om saker som har med det överjordiska att göra. Ofta får jag frågan hur olika religioner formulerar sin syn på en eventuell tillvaro efter döden. Naturligtvis kan jag bara ge vaga antydningar, starkt generaliserande, som svar på dessa frågor. Ofta är uppgifterna få och bristfälliga rörande efterlivet. Dock, om man lusläser urkunderna och studerar den religiösa konsten, kan man börja ana vissa mönster...

Den kristna idén om paradiset verkar vid en första anblick ganska soft. Man får sin nattskjorta, sina vingar och sitt mjuka moln att sitta på och lyssna på harpospel. Men detta skall alltså pågå i evigheters evighet. Efter ett tag kanske det inte är så kul. Några av oss kanske tänker tillbaka på jordelivet, och saknar en flaska rött och lite tung rockmusik. Och det är i detta det kristna paradiset brister. Kristendomens främsta förespråkare gör det tämligen klart att just vinpimplande och rockenroll inte leder till de saligas himmel, utan rakt ned till mer helvetiska domäner. De kristnas himmel befolkas alltså av nykterister, friluftsmänniskor, en del kristna och förstås Runar och Carola. Och musiken som spelas är någon urvattnad new age-harpa. Avgör själva om ni vill spendera eoner i denna miljö.

Muslimerna, däremot, har fattat det hela. Det är liksom kristendom en extremt patriarkal religion, så självklart har man låtit paradiset formas efter manliga intressen och behov. Muslimernas paradis är följaktligen en trädgård, där vin man inte blir bakfull av sprutar ur fontäner, och serveras till de saliga av mörkögda, halvnakna brudar. Spånken och tuttar, med andra ord. Huruvida kvinnor som skött sig serveras av tjusiga män med väldefinierade muskler och ben som bropelare är okänt. It's a mans world. Problemet med det muslimska paradiset är väl att de muslimer som lever normalt, som då och då anpassar profetens bud efter eget tycke, knappast hamnar där. I stället fylls paradiset av ett gäng suicidiala skägg och gubbar som gillar att skrika på torg. Samma gubbar som bevisligen inte gillar kvinnliga former, utan täcker över dessa och sedan går och hetsar lite med polarna (gör er egen analys av detta beteende). Kul tillvaro. I all oändlighet.

Jag inser nu att jag inte orkar gå igenom alla olika religioners bild av det lyckliga efterlivet. De är för många, och dessutom, i vilket judarna har fullständigt rätt i, vi kan inte veta ett dugg. Och de övriga stora religionerna påminner antingen om de ovan exemplifierade, eller så tror de på reinkarnation (grattis, du blev återfödd som guldhamster) tills själen tröttnar och uppnår ett "totalt utslocknande". Yay.

Nej, jag tror jag skall hålla mig till det muslimska. Vin och tuttar verkar vara det bästa alternativet som jag ser på saken. Den som lever får se. Eller, ja, den som dör får se. Eller, det vet vi ju inte. Eller, nej, jag orkar inte mer...

Ha! Gud ÄR större!

Man skall inte svära i kyrkan, eller väcka den björn som sover, eller hävda att en medelålders man har fel, men vafan...

Okej. Det är lika bra att få det här överstökat. Det har legat och grott länge i min hjärna, lätt i tjugo år, och därför är det dags att jag gör övriga världen (det vill säga de typ femton personer som läser den här bloggen) uppmärksam på det. Många kanske kommer att bli upprörda. Många kommer att tycka att jag har helt fel. Men det har jag inte. Jag har rätt.

Så alltså: Jazz är en otroligt överskattad musikform. Det demokratiska jammandet (ni vet, varje musiker skall få tolka temat i tur och ordning) tar död på komposition och struktur. Att onanera med sitt instrument skiljer sig inte från vanlig, skamlig onani. Det kan vara kul för den som håller på, men knappast något som övriga mänskligheten vill ta del av.

Att jazz hyllas av så många beror på att det handlar om en hel generations nostalgi, som även i viss mån förts över till musikskolestuderande. Det är okej att gilla låtarna man hörde första gången man kysste någon man var kär i, eller drack vin till första gången, eller andra trevliga saker. Det är naturligt, och gäller för alla generationer. Men hur kul jag än hade det till en massa låtar när jag var tjugo så skulle jag aldrig hävda att samtliga av dessa var "viktiga" eller liknande. Så ej heller jazzhittarna. Några är bra, några är dåliga. Det gör inte hela genren till det främsta inom musik.

Medan jag ändå håller på och hädar (för jazz betraktas av många som heligare än både Jesus och Maria tillsammans) kan jag ju slå hål på myten om de afrikanska rytmerna. Ni har garanterat hört någon luddig jazzfarbror i polotröja förklara att man tydligt kan höra de afrikanska inslagen i jazzens rytm, för att sedan med dimmiga ögon börja prata om slavar och deras enda känsla av frihet och hur jazz därmed är frihetsmusik, yada yada yada... Jag har lyssnat på afrikansk traditionell musik, till och med ganska mycket (jag flippar lite etniskt ibland) och inte faen är det jazz. Inte ens i närheten. Möjligtvis dödsmetall...

Anyhoo, nu har jag sagt det, och börjar förbereda mig på att bittert få försvara min ståndpunkt. Fast varför skall jag göra det egentligen? Jag har ju som sagt rätt. Nog om detta.

Jag kanske borde lyssna på den här, för att lära mig veta hut...

Om nu Gud är god och allsmäktig, hur förklarar han katastrofen på Haiti? Var alla där syndare? Är det en del i Guds miljardåriga plan, som kommer att bli bra i slutändan? Varför skall människor som lever i typ åttio år över huvud taget bry sig, och ta hänsyn till guds schema, som ju gissningsvis sträcker sig tämligen långt? Det är som om en sill som just blir uppäten av en haj tycker att det är OK, för hajen är ju utrotningshotad och om den svälter ihjäl och försvinner förändras den ekologiska balansen i världen vilket i slutändan leder till att allt liv försvinner (kass liknelse, jag vet, men jag är upprörd, OK). Det är bara korkat. Alltså kan de som säger att "Herrens vägar äro outgrundliga", och med det menar att katastrofen på Haiti fyller något högre syfte, dra så otroligt långt åt helvete det bara går. Djävla spån. Det blir faen rottingen om jag träffar på er...

Vaya con Dios era djävla stolpskott!

För några år sedan fick jag fullt kabelutbud under en vecka, ett försök att locka in mig i TV-vrakens allt växande skara. Naturligtvis var min reaktion mycket positiv, jag hade visserligen både ett heltidsjobb och heltidsstudier att sköta, men då jag sedan länge rationaliserat bort trivialiteter som sömn skulle jag få flera timmar över åt lite seriös TVOD.

DNs TV-bilaga blev nu min Bibel, chips och fryspizza mitt främsta näringsintag och urtvättade boxershorts och munkjacka min klädsel. Man kan lugnt säga att jag tog mig an TV-tittandet med hängivelse.

First thing first, de midnattliga sändningarna av pornografi... Då jag är en snuskhummer av rang (eller är jag det?) lockade dessa mig naturligtvis. Min konsumtion av pornografi har varit mycket mager (jag är på tok för pryd och kräsen), så ett överflöd av tuttar och rumpor såg jag verkligen fram mot. Efter att ha sett ett gäng silikondockor bli påsatta av tröttsamma muskelpojkar med tribaltatueringar tröttnade jag dock. Jag trodde pornografi skulle kittla lite, väcka fantasier. De enda fantasierna som väcktes i mig var mina vanliga visioner kring civilisationens undergång, bayerska slott jag vill bo i och kinamat jag ätit i London. Jag kunde än en gång bedrövad konstatera att det inte producerats någon pornografi efter 1995 värt namnet, varpå jag bytte kanal.

Jag skulle nu byta ut sex mot våld, som ju också har ett visst underhållningsvärde. På någon av sportkanalerna sändes K1 och annan slagsmålssport, vilket jag hoppades skulle tillfredsställa mina mer sadistiska drifter. Dock, även här blev jag besviken. Jag hade hoppats på lite seriöst utplåningsvåld, lite "two men enters, one man leaves", lite inga-regler-trycka-ut-motståndarens-öga-med-tummen-och-sedan-slita-strupen-ur-honom-med-tänderna-våld. I stället ser jag samma tribaltatuerade broilers som i porrfilmen, och deras handlingar är ungefär lika fantasilösa. Dessutom är det en domare med i ringen. Kanalbytet kom snabbt.

Jag kanalsurfade med en allt större känsla av besvikelse. Antingen var det saker jag inte var ett dugg intresserad av (Diverse puckon inlåsta i någon lyxvilla där de skulle supa och ligga med varandra. Nej, jag var inte tillbaka på porrkanalen.), saker jag redan sett (Yay, Simpsons säsong fyra...), eller saker som jag borde vara intresserad av men där produktionerna var så dåliga att jag bara blev provocerad (En timmes dokumentär om det sjunkna Atlantis kräver lite mer än bilder från Santorini och några citat från Platon.), eller ren dynga (Hallmark).

Efter ett par dygn kom jag till insikten att det enda jag fick ut något av att titta på var nyheterna på SVT och möjligtvis "Mythbusters". Så kabelbolaget kunde inte värva mig som kund den här gången. Kanske, kanske, då jag, med hjälp av de digitala gudarna, kan sätta ihop mitt kanalpaket själv. Kanske då. Men bara kanske. TV är inte speciellt kul.

Eternal Stand-by...

Om man inte ställer frågor får man vara beredd på att utsättas för lögner. Jag föredrar sanning, men vissa frågor har jag, trots upprepade försök, inte fått besvarade. Här är några favoriter:

Resebroschyrer som tipsar om fantastiska grönsaksmarknader. "Åh, på floating market kan man handla färska råvaror för ingenting!" Vem i helvete bryr sig om ett kanonpris på auberginer när man är på semester? Vi bor på hotell, ok? Inget kök. Restaurang!

"Ät inte snö, du kan få mask!" Vilka maskar lever i snö? Så länge du inte äter hundbajs liggande i drivorna lär du klara dig. Och gul snö... Fan, chansa! Det kanske är bers!

"Bry dig inte om dem, då slutar de snart." Vem tror på allvar att detta stämmer? De som mobbar folk fortsätter, vilket fall efter fall visat, i princip tills mobboffret begår självmord eller flyttar. Ibland slutar mobbarna när den som utsatts för misshandel och trakasserier i åratal bestämmer sig för att inte ta mer skit, och blåser skallarna av sina plågoandar. Här kan ni ju själva göra er moraliska värdering. Vem gör mest fel?

De som skaffar en sådan där orange spraytan... Varför? De kan ju knappast göra det för att se solbrända ut. Gör de det för att visa att de har råd? Nu vet inte jag vad en sådan krigsmålning kostar, men så fruktansvärt dyr kan den väl inte vara? Så varför?

När jag ändå är inne på kosmetik: Analblekning? För faen! Varför? Vem visar sitt rövhål för folk, och är då oroliga för att folk inte skall gilla pigmenteringen? Kan inte någon förklara detta? Eller, nej förresten, jag vill inte veta!

Äh, jag orkar fan inte...

Tänkte sätta in en bild på ett blekt anus här, men så kom jag på att det kanske inte är så trevligt såhär på vilodagen, så i stället sätter jag in en trevlig bild på en prästkrage. Snart är det sommar!

Innan jag sätter igång bör jag kanske visa lite självinsikt och komma med ett erkännande nämligen att få människor är så mediekritiska som jag. Detta skulle visserligen vara en positiv inställning, speciellt i en värld där mediabruset intensifierats så kraftigt de senare åren som våran, men i mitt fall går det ibland till överdrift. Jag ser mönster, tendenser och planer där det för vanliga konsumenter endast framträder det vanliga skvalet. Detta är troligen utslag av paranoia, och förmodligen borde jag söka hjälp för dessa tankar (det är precis det de vill, att min misstänksamhet skall betraktas som ett sjukdomstillstånd). Med detta i baktankarna  bör några av mina analyser av olika mediala förekomster nog studeras tillsammans med en stor nypa salt, allt jag skriver kan omöjligtvis vara på fullt allvar. Eller så kan det det. Jag kanske har rätt i allt. Then who'll be sorry, ha ha haaa?

Anyhoo, med detta konstaterat tänker jag nu delge er mina (miss)tankar mot den kända och omtyckta serien "Bamse" av Rune Andreasson. Själva serien behöver knappast någon presentation i stort. Den har placerats i det svenska kollektiva medvetandet tillsammans med Astrid Lindgrens (jodå, jag tänker avhandla henne också så småningom) karaktärer och liknande feelgoodprodukter. Men granskar man Bamse närmare avslöjas, bakom den sockersöta ytan, en odemokratisk och ganska unken, moralistisk syn på saker och ting. Jag skall exemplifiera, så ni förstår:

Först ut, förutsättningen för allt Bamse företar sig, nämligen dunderhonungen. Denna framställs av Bamses farmor genom att hon tillsätter blad från ett annat land i kokande honung. Honungen äter Bamse varje morgon för att hålla sig pigg och stark, men ibland, då extra energi krävs, petar han i sig en burk till. I en Bamsehistoria är honungen slut, han får ingen på morgonen, vilket gör honom arg och vresig under dagen. Behöver jag avslöja mer? Är det någon som fortfarande undrar vad exakt det är för blad som farmor spetsar honungen med? Trodde inte det heller...

Bamses dunderstyrka leder till spörsmål nummer två. I Bamses trakt opererar ett antal kriminella grupper. Deras framgångar är tämligen små, de avskräcks ofta att göra en stöt enbart genom hotet om att Bamse kan blanda sig i. Bamses dunderstyrka ger honom nämligen ett våldsmonopol, vilket han utnyttjar främst i form av psykisk terror och kontroll. Ingen, absolut ingen, törs utmana Bamse, då han ju besitter dunderstyrka, och detta även i sammanhang då denna inte borde vara nödvändig. För då till exempel de utstötta och kriminellt belastade vargkusinerna utmanar Bamse och hans kompisar på fotboll, bestämmer sig dessa ylande samhällets olycksbarn för att fuska. Bamse hindrar dem i sina planer, för ...

Fusk, det tycker inte Bamse om. Han förklarar pedagogiskt för vargarna att det är fult att fuska, och sedan fortsätter de spela. Bamse så dunderladdad att ha kan kicka bollen genom tre stycken björkstammar, och i mål sitter Skalman i sin automatiska, bollfångande, skottkärra. Trots detta, förmanar alltså Bamse vargarna, och förebrår dem för deras osportsliga tilltag. Fusk är alltså otillåtet, om det inte genomförs av Bamse själv, eller någon av hans allierade. Bamses våldsmonopol ger honom alltså en moralisk rätt som har företräde framför andras. Denna rätt tar sig även uttryck i andra, mer allvarliga frågor än fotboll och idrott. Bamse åberopar denna för att...

...Hålla nere konkurrensen. En aktör i Bamseserien är Krösus Sork och hans fixarsorkar. Som små gnagare har de inte mycket att komma med i ett samhälle där styrka är makt, men Krösus har lyckats kravla sig till en hyfsad position genom att utnyttja sitt affärssinne. Krösus har genom smarta affärer blivit så kapitalstark att hans fysiska underlägsenhet vägs upp av hans rikedom. Han är så framgångsrik at hans vilja ofta står emot Bamses, och Bamse upplever den ambitiöse sorken som ett hot. Detta leder till att Bamse ofta saboterar Krösus projekt, trots att Krösus uppenbarligen har laga rätt till att genomföra dessa, exempelvis skogsavverkning, rivandet av gamla hus som han köpt, säljandet av läskedrycker och konfektyrer. Bamse anser sig, på rent subjektiva grunder, kunna hindra Krösus affärer. Och då Bamse som sagt är starkast, har Krösus ingen möjlighet att hindra Bamses självgoda agerande, av rädsla för fysiska repressalier. Jo, för det är ju så, att Bamse hävdar att han aldrig slåss, men ändå har han flera gånger delat ut en...

...Knäpp på nosen. Gör nu ett experiment. Knäpp er själva med fingrarna på näsan. Det är tämligen obehagligt. Fundera om ni klarar av att lyfta en bil, bryta upp kassaskåp med bara händerna eller liknande. Ingen som kan detta? Nej, då detta kräver viss styrka. Bamse har den styrkan. Fundera kring hur hans nosknäpp känns, då den boostas av en dunderladdning. Förmodligen lite som att bli skjuten i ansiktet med en haubits. Så mycket för kolabjörnens pacifism.

Efter ovanstående exempel hoppas jag att ni ser på Bamse lite mer kritiskt. Att ni ställer saker och ting i lite andra perspektiv än Andreassons moralkonservativa sådana. Förklara gärna för era barn att Bamse inte skiljer sig från andra diktatorer, och att han troligen, om han bara fick möjlighet, skulle inrätta speciella omskolningsläger för oliktänkande. För vem skulle våga ifrågasätta honom?

Folkets Ledare pekar ut riktningen med ofelbar klarhet. Leve Segern!

För många år sedan (sommaren 1993?) förde jag en tillvaro som i princip var ett experiment i minimalism. Jag bodde på tolv kvadrat, jag levde på runt tre tusen i månaden, och min föda bestod primärt av lapsang och surdegslimpa. Denna tillvaro hade kunnat vara riktigt, riktigt tråkig, om det inte vore för min gamla PC och spelet Pirates.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om detta klassiska dataspel. Man väljer en nationalitet (Fyra alternativ erbjöds: Holländare, fransos, engelsman eller spanjack. Eftersom jag av någon anledning inbillar mig att jag har svårt för det latinska brukade jag välja holländare eller engelsman. En gång valde jag fransosen, men avslutade spelet. Det kändes bara fel.), och sedan är det bara att sätta igång och härja i Karibien och runt den Mexikanska golfen. Det är det spelet går ut på. Göra livet surt för sina motståndare, vilka oftast när jag spelade var spanjorerna. Man seglar runt, plundrar städer, kapar den spanska guldflottan och gör kaffeved av eventuella piratjägares galjoner. Eventuellt kan man ingå äktenskap med en handelsmans eller en guvernörs dotter.

Att spelet var otroligt kul fick jag gång på gång bekräftat, då jag i brist på andra nöjen satte mig att spela någon gång under den tidiga kvällen, fångades i spelet, och när jag väl började tröttna kunde konstatera att lätt tio timmar förflutit, utan att jag märkt detta nämnvärt. I min bok är det ett bra betyg.

Jag har varken kvar datorn eller spelet längre. Tyvärr verkar det inte finnas till vare sig min nuvarande dator eller PS2, så jag får väl helt enkelt leva på gamla minnen. OM nu någon läsare av denna blogg råkar sitta på sagda spel, hör av er. Jag skulle utan att blinka köpa en PC för att åter igen sprida skräck på böljan den blå. Jag var faen grym. Jag uppnådde nivån "King's advisor" tre gånger. Det ni. Arrr!

Cosy.

Classy.

Carnage.

För många år sedan var jag i Berlin för första gången, och mycket snabbt märkte jag att det var mycket roligare i de östra delarna numera. Efter lokala tips placerade jag snart min stora vita på en stol på baren Luxomat TV, där det enligt ryktet skulle trakteras gammal synth. Sådant kan väl vara kul, men nu blev det inte så. Det blev bättre. Ur högtalarna strömmade minimalistisk electrohouse (Kölnproducerad, utan tvekan), vilket innebar att jag under flera timmar inte sade speciellt mycket, utan i stället höll min trut (ni som känner mig vet hur svårt detta brukar vara för mig) och bara lät huvudet vaga i takt till musiken. I flera timmar!  Sådant händer bara i Berlin. I Stockholm får man väl vara glad om ungefär var tionde låt som spelas ute inte framkallar kräkreflexer. Såvida det inte är jag själv som spelar förstås. Jag spelar i regel bara bra musik.

Anyhoo, musiken bäddade in mig i skön aprikos- och magentafärgad silverull, och till detta måste jag ju ha något gott att dricka också. Bartendern var en vän yngling i artonårsåldern, utan så mycket som en gnutta kunskap i engelska, varför jag fick hanka mig fram med min nästan lika bristfälliga tyska. Kommunikationen fungerade dock, och välblandade drinkar varvades med Berliner Kindl. Luxomat TV blev det givna stället att förvärma på innan mer seriös utgång under vistelsen. Sista kvällen konsumerades stora mängder finsprit och drinkar, men ängeln i baren tog, med en blinkning med ena ögat, bara betalt för typ den första vändan. Så perfekt, så Berlinskt.

Döm om min sorg när jag i våras tänkte besöka detta utomordentliga etablissemang, och bara fann ännu en tapasbar där den förut låg. Mina tårar rullade hela vägen till Berghain...

Enda bilden jag hittade. Jag vet, kan vara var som helst...

Valfångare av diverse nationaliteter har gjort det till sitt privata vinstintresse att jaga val. Äger dessa skumrasktyper valarna? Nej. Valarna är villebråd Villebråd ägs inte förrän man dödat det, med undantag om de var odlade. Om valfångarna anlagt stora valodlingsanläggningar hade de ägt valarna. Nu har de inte det, och äger därmed inte världshavens valar.

Ändå forcerar de sina intressen på något "icke-ägt". Och de är beredda att ta till våld för att skydda detta sitt intresse. Detta är fullt rimligt, man måste få skydda sina investeringar och sin försörjning.

Men då får de också vara beredda på att andra, typ vem som helst, anser det vara i sitt privata vinstintresse att se till att valar får fortsätta leva, och skydda dessa. Och då man har rätt att bevaka sina intressen, med våld om så behövs, får valfångarna, sälklubbarna och annat löst folk nog vara beredda på att utstå en del, då de helt enkelt hotar ett vinstintresse genom sina handlingar.

Och vet ni om en sak? Jag har gjort valarnas väl och ve till ett personligt vinstintresse.

Man kan träffa många ute på havet.

Jag hamnade för ett par år sedan i en nostalgisk svacka, och konsumerade en hel del film och musik som jag såg och lyssnade på när jag var ung och plågades i högstadiet. Detta var under 80-talets senare hälft, och på filmfronten dök det upp en hel del filmer om USAs krig i Vietnam. När jag var ung reflekterade jag inte speciellt djupt kring dessa rullar ("Plutonen", "Hamburger Hill" med flera). Jag visste, som alla andra, att USA förlorade och att de inte hade något i Vietnam att göra över huvud taget, men där upphörde min filmpolitiska analys, ofta dränkt i Dolbysurroundad kulspruteeld och cyniska oneliners. Jag struntade högaktningsfullt i eventuella propagandistiska eller revisionistiska undertoner, bara jag fick mitt underhållningsvåld så var jag nöjd.

Nu, som äldre och faktiskt en smula mer insatt unnar jag mig själv att reflektera en smula djupare kring denna filmiska subgenre. Jag har i detta betydligt större kunskaper rörande både film (tre terminer filmvetenskap på Sthlms Uni), historia (samma där) och politik (tvingat identifiera mig för säkerhetspolisen), och hävdar därmed att mina reflektioner kring just vietnamfilmer är betydligt mer värdefulla för allmänheten (ni, mina kära läsare) nu än för tjugo år sedan. Jag har mer på fötterna nu, för att konkretisera.

Jag hävdar med andra ord att min åsikt bör beaktas då jag finner den snyftiga offermentaliteten i 80-talets vietnamrullar stötande. Visst, det var inte så kul att skickas till ett krig man inte kunde vinna och bli pangad på av asiater med attityd, men det ständiga "det-var-så-synd-om-alla-stackars-fina-amerikanska-pojkar-gnället" luktar otroligt illa. Till och med i filmer som sägs ha tillverkats i en anda av pacifism och fredsvilja demoniseras vietnameserna på ett tämligen ålderdomligt och rasistiskt vis. Och om man skall generalisera, något jag gärna gör som ni märker, var det inte speciellt synd om de amerikanska soldaterna. Inte i relation till det lidande dessa orsakade hos den vietnamesiska civilbefolkningen. Jag orkar inte gå in på detaljer, men alla ni, mina läsare, som någon gång öppnat en historiebok känner till övergreppen och våldet civilbefolkningen i Vietnam utsattes för.

Jag skulle vilja se en välproducerad film (eller flera) om en grupp bönder från Na-trang och deras hårda kamp mot invasionen. Lite hårda actionscener, några tunga oneliners och mycket explosioner där tomahawkhelikoptrar störtar och amrisar skriker "No no no!" Jag tror det skulle vara bra för balansen. Ho Ho Ho Chi Minh!

En jävligt fin kille. Saknar en fadersgestalt bara.

Jag är som ni alla vet en väldigt fin människa. Jag är trevlig, generös, empatisk och framförallt ödmjuk. Detta har under årens lopp lett till att jag fått en hel del vänner och bekanta. Vissa av dessa har varit män, andra kvinnor, det har inte varit så noga. Dock, könsskillnaden har då och då gjort sig påmind, inte minst rörande vissa återkommande frågor och diskussionsämnen, som uppenbarligen är klart könsbetingade.

Av alla dessa är det en fråga som ständigt återkommer när jag befinner mig i kvinnors sällskap, och mina kvinnliga bekanta på grund av mitt sympatiska beteende efter ett tag känner sig så trygga att de kan fråga mig om saker de annars skulle ha undvikit. Jag är säker på att mina läsare av manskön blivit frågade samma sak vid upprepade tillfällen, och jag kan lova att ni kvinnor som fortfarande läser mitt dravel har undrat över detta.

Så i en anda av samhällsbyggande upplysning skall jag nu ge ett utförligt svar på en av de vanligaste frågor kvinnor ställer till män: När ni står och kissar vid kissrännan på krogen, jämför ni då varandras penisar? Svaret är naturligtvis nej, vi jämför inte storleken på varandras penisar när vi kissar. Icke...

...Däremot jämför vi annat. Låt säga att jag står vid rännan och kissar, en annan man kommer något efter mig och gör samma sak, men blir klar före mig, då har jag naturligtvis vunnit. Den som kissar mest under längst tid åtnjuter högst prestige. Så fullkomligt intelligensbefriat, barnsligt, osmakligt och förmodligen inte helt hälsosamt är det. Och detta rankingsystem är inte någon lokal Stockholmsgrej, det är internationellt. Jag har pratat med representanter från flera andra nationer, och de delar min uppfattning kring detta. Dock har jag bara fått informationen från européer och nordamerikaner, så en komplett internationell undersökning krävs för att se om detta är globalt. Kanske skulle man söka forskningspengar från någon stiftelse? Men för att sammanfatta: Han som kissar mest är kung i baren.

Anyhoo, nu har jag klargjort detta, så nu vet alla undrande och tveksamma vad som gäller. Och nej, det är inte tillåtet att knipa åt för att förlänga själva kissandet, det är fusk. Jag har ögonen på dig.

Macho macho man!

Jägarlobbyn fick igenom sina krav på att få börja skjuta varg, vilket innebar att närmare tolv tusen (ja, så många) jägare anmälde sitt intresse för att få jaga och skjuta sagda inslag i vår fauna. Under de första två dygnen lyckades dessa djärva vildmarksmän nedlägga ungefär tio procent av det svenska vargbeståndet. Här och där råkade man skjuta lite fler vargar än kvoten tillät, men ett misstag händer så lätt, eller hur.

Jägarna menar att vargarna orsakar så stora skador på tamdjur, främst får och renar, att man helt enkelt måste hålla stammen nere. Har dessa kreatursskötare aldrig hört talas om försäkringar? Om en snickare får sina verktyg stulna är det naturligtvis jobbigt, men förhoppningsvis är hon så rädd om sin sysselsättning att hon täcker upp för eventuella bakslag, typ detta, och försäkrat verktygen. I annat fall får hon väl skylla sig själv. Visst, det blir en inkomstsvacka, men det är kanske en risk man får ta. Risker finns i snickaryrket, liksom i alla yrken. Bönder av alla de slag får redan som det är grymt mycket pengar av staten så fort det regnar för mycket eller för lite, eller om det blåser, eller om renarna inte flyttat sig ur vägen för ett tåg och liknande. Så fort det går snett gnäller bonnläpparna och som genom ett trollslag får de pengar av oss andra. Jag skulle gärna få pengar på grund av min förlorade inkomst då diverse telecomaktier jag har i min portfölj dippade för några år sedan. Får jag det? Inte? Förlåt att jag frågade...

Hur många fårfarmare respektive renskötare finns det som vill panga varg för att skydda sina djur? Tolv tusen? Knappast. Men de övriga känner kanske solidaritet med de stackarna som fått sina får rivna av just den onde gråben. Skador ej orsakade av varg då? Fyllekörning på skoter har jag förstått dräper en hel del renar uppe i lapphelvetet, och låt en löst springande tamhund komma in till får och observera vad som händer... En undersökning om vargens verkliga skadeverkan för kreaturshållare, i relation till andra skademoment vore på sin plats. Fast det är klart, då riskerar man ju att reta en massa fjällcowboys och annan glesbygdspöbel, så det kanske inte är intressant.

Många rednecks ute i bushen menar att vargen är farlig, och försöker frammana skräckscenariot "tänk om en möt´n sån i skogn"... Det har inte rapporterats ett enda varganfall mot människa sedan Gustav Wasas tid som också blivit bekräftat som just detta. Inte ett på nära fem hundra år. Fler människor har alltså blivit angripna av gäddor, ugglor och ekorrar än vargar, varför dessa till synes ofarliga djur orsakat värre personskador än vargen. Skall dessa också utrotas?

Några menar att de äter upp älgar och rådjur. Helt sant. Vargar är rovdjur, och konsumerar därmed andra djur. Det hör liksom till. Primärt jagar och dödar de dock gamla och sjuka djur, de som inte kan försvara sig, och håller därmed nere älgstammen. Eller borde göra det, om de fick chansen. Och en decimerad älgstam skulle innebära färre älgorsakade trafikolyckor, så lite varg i skogarna skulle väl bara vara bra, eller? Eller? Eller är det så att alla jägare tycker det är så otroligt kul att just döda, att de inte vill ha någon konkurrens. För ja, jägare, det är dödandet ni går loss på. Det är inte naturupplevelsen, som många av er hävdar. Jag känner flera som trivs med att vandra i skogen (jag vet inte varför, gissar att det hänger ihop med någon form av naturtrauma i ungdomen) eller i fjällen. Dessa brukar ofta med lysande ögon berätta om den närmast religiösa upplevelse de får av sina friluftsäventyr. Och detta helt utan att ha med sig ett gevär. Helt utan att ha nöjesjagat något annat än möjligen ett paket singoallakex längst ned i ryggsäcken. Några jägare går med på att det är själva jakten, spårandet av bytet, som får deras adrenalin att pumpa, vilket ju är ett erkännande som bör uppskattas i sin ärlighet. Men om just jagandet av varg är så häftigt, gör det med en kamera! Fota kräket, och visa upp bilderna för gubbarna i bastun. Vill du vara riktigt macho så kan du ju strunta i teleobjektiv, så att du måste gå riktigt nära. Då får du poäng i gubbklubben, det kan jag lova!

Många landsortsbor menar att jag som storstadsbo aldrig kommer att förstå, då jag inte själv har vargen strykande kring knutarna. Detta har de helt rätt i. I stället har jag alla tänkbara varianter av kamphundar och pundarschäfrar runt mig, hemma på min gata och när jag rör mig i city. Och trots att dessa bevisligen utgör ett betydligt värre och mer reellt hot mot mig och andra bombarderar jag inte en redan försvagad och impotent regering med orimliga krav på masslakt. Jag är stadsbo, OK? Lite hårdare, om man säger så. Vargar är gullegull. Det krävs en Übersturmbahnpinscher för att jag skall bli nervös. Jävla landsortsfjantar!

Iiiiiiihhhh!

I gångna tider hade samhället ofta en ganska enkel och på många sätt mer direkt lösning på brottslighet. Vård var något man gav till de sjuka (ibland) och fängelse var i regel en lyx för de med förmögenhet nog att betala för vistelsen. För vanliga småtjuvar, våldtäktsmän och dråpare gällde det omedelbara fysiska straffet, allt från de mildare formerna, slita spö eller få en omgång av den niosvansade katten (om man typ våldtagit eller dödat någon i vredesmod), till de lite hårdare straffen, stympning och halshuggning (om man begått något grovt brott, kanske visslat på en tisdag eller släppt väder i riktning mot en adelsman).

I vårt moderna samhälle har vi länge arbetat för att få bort de brutala kroppsstraffen, och inga civiliserade nationer dömer sina kriminella medborgare till döden numera. Denna tendens är moraliskt föredömlig, men vi kan samtidigt se ett accelererande samhälleligt förfall, en tydlig hänvisning till att äldre tiders rättskipning kanske är nödvändig, för att den västerländska civilisationen inte skall förfalla i barbari.

Som den ledargestalt jag fungerar som tar jag därför i detta på mig rollen som domare, i syfte att medelst fysisk disciplinering tillrättavisa några av de missdådare som allt oftare bidrar till att kullkasta vårt samhälle.

Spöstraff delas härmed ut till följande förbrytare:

De som har sådana där resväskor man drar bakom sig. Bär dem eller håll dem borta från vanligt folk. Det är ERT ansvar att folk inte snubblar, OK?

K-TCHHH K-TCHHH K-TCHHH!

Bilister som inte förstår de enkla signalerna "grön gubbe" respektive "röd gubbe".

K-TCHHH K-TCHHH K-TCHHH! Och ett nackskott. Släpa ut ur bilen och jaga två helmantlade genom deras övre nackkotor. De efterlevande får betala omkostnaderna.

Folk vars rädsla för ammande småbarnsmammor tar sig sådana uttryck att de jämför amning med att kissa på offentlig plats.

K-TCHHH K-TCHHH K-TCHHH! Prygeln efterföljs av registrering i det stora registret över perverterade avvikare, och ni kan när som helst kallas till obligatorisk utredning rörande ert kriminella sjukdomstillstånd.

Folk som sätter upp fötterna på tunnelbanesätet.

K-TCHHH K-TCHHH K-TCHHH! Ni skitar ner både inredning och andras kläder, snorungar. Låt det här bli er en läxa!

Rätten ajournerar sig för denna gång. Gomiddag!

En gatuspottare, en tunnelbaneplankare och en ringsignalsfridstörare får vad de förtjänar!

Aoum.... Jag tittar i kristallkulan (eller i det här fallet min tekopp) och siar om framtiden. Aoum... Jag ser... Jag ser... Jag ser år 2010... Jag ser hur Obama försöker få till en hållbar fred... Jag ser hur han misslyckas, och USA attackeras av sina egna, på hemmaplan... Jag ser hur svenska folket låter sig bäddas in i rojalistisk fetvadd på grund av Vickans bröllop... Jag ser de få tappra som står mot monarkin bärs bort av SÄPO... Jag ser KD gå ut med ett samarbete med SD, varvid Hägglund får gängspö av övriga borgerliga partiledare på Västerlånggatan i Stockholm. Detta leder till att en massa biskopar börjar prata om förföljelse av kristna. De har bara sett början... Jag ser tusentals nya uppgraderade datorer och andra maskiner, men folk kommer vara lika ointelligenta i alla fall, trots sina tänkande maskiner... Jag ser klädmodet gå från att vara enbart fult till att bli rent groteskt. Ungdomen kommer att se ut som om de skulle på 70-talisternas ironiska bad-tastefester, med skillnaden att de numera är helt seriösa i sitt klädval... Jag ser slutet på början, vilket för oss innebär början på slutet... Aoum... Aoum... Bilderna blir suddiga... Min blick förmörkas... År 2010 kommer att bli sämre. Mycket, mycket sämre...

Nostra-Fakking-Damus!

Under det andra världskriget marscherade den nazistiska ockupationsmakten in i flera länder, för att med hjälp av hot, våld och mord kuva befolkningen, och tvinga in dem i sitt omänskliga system. Dock, i nästan samtliga länder fanns det grupper av människor som vägrade ge sig, som i ständig fara för sina egna och ofta sina familjers liv bekämpade ockupationsmakten på alla möjliga vis

I Frankrike förde motståndsrörelsen en tapper kamp, och män, kvinnor och barn dödades av nazisterna för sin strävan att befria sitt hemland. Dessa människor räknas i dag som hjältar, och flera av motståndsrörelsens kämpar ärades efter kriget, både de levande och döda, med medaljer och utmärkelser, men kanske framförallt med det franska folkets tacksamhet.

Det norska motståndet var i ständigt underläge, nazisterna bevakade sina intressen och mötte all opposition med stor aggressivitet. Ändå lyckades motståndsrörelsen försvåra för Tredje Riket mycket effektivt. Attentat med närmask kirurgisk precision genomfördes, vilka bland annat kan ha förhindrat att nazisterna lyckades utveckla atomvapen. Motståndsmännen är i dag hyllade som hjältar, och äras gång på gång i olika sammanhang

På Balkan agerade ett stort antal små partisangrupper, vilka tvingade nazisterna att ta dem i allt större och större beaktning. Genom effektiv gerillakrigföring och stor självuppoffran lyckades till exempel Tito, och många andra, hålla de tyska förtryckarna stången, vilket i Jugoslavien bidrog till att de sedan även kunde undvika att tvingas in i östblocket som lydstat under Sovjetunionen (För mina yngre läsare kanske namn som Jugoslavien och Sovjet klingar obekant. Häng med på historielektionerna i skolan så skall ni nog förstå snart.).

De europeiska judarna utsattes som bekant för ett av historiens större folkmord. Några valde att kämpa mot, trots hopplösa odds. Judarna i Warsawa försökte försvara sina få kvarter mot den tyska krigsmakten. Många ur motståndet dog på plats, de övriga mördades i nazisternas fruktansvärda läger. Deras kamp hyllas än i dag, med rätta, av människor över hela världen.

Palestinierna har i drygt ett halvt sekel kämpat mot en ockupationsmakt, vida starkare militärt och ekonomiskt. Starkt rustad militär genomför gång på gång aktioner mot framför allt civila, oftast med luddiga motiveringar eller direkta lögner som skäl. Frågan är när övriga världen skall börja förstå att nazisternas ockupation av Europa och systematiska mördande av befolkningen i de ockuperade områdena går igen, med stor överensstämmelse, i Israels ockupation av palestinska områden. Bara en liten jämförande fråga, såhär nästan på årsdagen av Israels fosforbombningar av Gaza...

Frankrike 1944 eller Västbanken 2009?