ytterstadomen

Redan trötta på julhelvetet tyr vi oss till kulturyttringar där julen är ointressant, och fokuserar våra blickar på dem muslimska världen. Inga tomtar, ingen julstress, inget påklistrat gemyt. Precis så vill vi ha det i december!

Mode: Kaftaner, burnuser och extremt pösiga byxor är helt halal just nu. Mest poppis tycks dock marockanska djellabas vara, för både män och kvinnor. Detta sällsynt stilfulla mysplagg kommer utan tvekan att dominera julmånaden.

Olofsgatan i december

Utanför rådhuset (söndag förmiddag)

Musik:

Vi vill ha pop, men vi vill också ha orientaliska klanger. Därmed fylls våra iPods med Khaled, Speed Caravan, System 7 (första två albumen) och, framförallt Muslimgauze (R.I.P).

Lite julstämning...

Mat:

Här talar vi Nordafrika, couscous, lamm och kryddor. Till det té brygt på mynta, eller varför inte lite algeriskt vin? Även hysteriskt söta småkakor och liknande bakverk funkar i höstrusket, då företrädesvis tillsammans med kaffe, svart som den ett tusen andra natten...

Yummy!

Litteratur:

Här blir det problem. Få av oss kan läsa arabiska, och då vi endast läser saker på originalspråk minskar detta faktum utbudet ganska kraftigt. Några av oss fuskar därmed, och införskaffar snygga arabiska böcker men bär dem med oss snarare som accessoir. Andra läser arabiska översättningar av bekanta böcker, så gott det går...

Jag har ingen aning om vad den handlar om, men den är ju så snygg!

Utgång:

Alla ställen som kan erbjuda magdans och vattenpipa känns naturliga i december. Även till moskéer anslutna kaféer frekventeras, för en stunds andlig meditation och flykt från den infernaliska julhandeln.

Jatack!

Resor:

Marrakesh, Mekka och Casablanca lockar intensivt. Håller man sig till en mer sträng budget kan Rinkeby torg vara ett, visserligen magert, men dock, substitut för dessa metropoler...

Mekka erbjuder ett hektiskt nattliv.

Nu har ni fått denna månads instruktioner, gör vad ni vill med dem. Salaam aleikum!

Efter mitt inlägg om elvisismens grundande, dess splittring och de våldsamma religionsstrider som följde, allt under en dryg halvtimmes barhäng i Stockholm i mitten av 1990-talet, har jag fått förfrågningar kring hur religionen såg ut. Vilka läror återfinns i elvisismen, och hur skiljer de olika riktningarna sig från varandra? Eftersom jag är religionslärare kan jag naturligtvis inte neka att bringa lite upplysning kring detta, varför jag nedan kort redogör för grundtankarna inom elvisismens tre riktningar. Håll till godo!

Elvis Presleys sanna heliga Kyrka

Kungen dog aldrig. Han började däremot tröttna på den roll han kom att spela under 70-talet, då han förvandlades från rockikon till en fet, drogad schlagersångare. Han funderade kring när han senast blev accepterad för den han verkligen var, och mindes sin tid i armén. Där var han en av grabbarna, och slapp skivbolagens lismande och intelligensbefriade TV-shower. Kungen fejkar sin död, slutar med droger och tar åter värvning. Han stiger i graderna, och vid sextio års ålder begär överste E. Aaron Presley avsked från armén, då han känner att han kan göra mer för mänskligheten på egen hand. Sedan dess har han åkt runt i framförallt den amerikanska södern i en rosa Cadillac-57, med ett par guldpläterade revolvlar vid höften, för att skydda och hjälpa de svaga och utsatta mot kriminella, maktmissbrukare och internationell kommunism.

Elvis Kungens heliga rättfärdiga Kyrka

Kungen dog visserligen, men han kommer att återuppstå och leda mänskligheten in i en ny era av rättvisa och kärlek. Denna riktning står rent teologiskt mycket nära judendomen och kristendomen, och majoriteten av anhängarna är just konvertiter från sagda religioner. Även i sina symboler liknar denna riktning andra religioner, och liksom i katolsk kristendom hyllar man inte bara Kungen, utan även Heliga Kungens Moder, en dyrkan som ibland nästan tar över den sanna kungadyrkan. Detta är utan tvekan den ekonomiskt starkaste elvisistiska yttringen, mycket på grund av den omfattande försäljningen av reliker och memorabilia som förekommer i deras lokaler.

Det heliga Samfundet Elvis universums Härskare och Kung

Kungen dog inte, men lämnade planeten Jorden, och lever nu i all välmåga på planeten Venus. Med Venus som bas styr han över universum genom sina kosmiska vibrationer. Detta är den minsta av de tre riktningarna, men anhängarna är å andra sidan synnerligen hängivna. De klär sig endast efter Kungens exempel, äter endast samma föda som Kungen, och reciterar, ofta i timtal, Kungens mantra ("wap bam beluba bulap bam bom"). Deras tämligen världsfrånvända teologiska teorier möter ofta hård kritik från de andra två riktningarna, vilka menar att Kungen är mänsklighetens räddare, men elvisister som tillhör Det Heliga Samfundet menar att Kungens kraft är för stor för att begränsas, och att han därmed i det närmaste övergått från att vara en individ till att bli en kosmisk princip.

Det ryktas också om en anti-elvisism, centrerad kring ranchen Disgraceland någonstans i USA's djupa söder. Informationen om dessa avfällingar är sparsam och ofullständig, varför jag inte tänker gå in på dessa avfällingar ytterligare...

Sancti Sancti Be-Bop a Lula...

Djur är kul. Jag gillar djur. Speciellt konstiga djur på TV. Jag är inte lika intresserad av djur som jag träffar till vardags. Ett skabbigt rådjur eller någon sorts hund/katt-hybrid väcker inte min nyfikenhet på samma sätt som en gibbonapa eller en komodovaran. Vissa djur är fullkomligt bisarra. Bombarderbaggen, öronmaneten och olmen är bra exempel på dessa. Jag orkar inte redogöra för dessa underliga existenser (Ni får väl googla. Gissar att det finns uttömmande information på Wikipedia.), utan konstaterar bara att Jordens fauna utgörs av en enorm mångfald, en artrikedom som är fullkomligt omtumlande.

Jag vet inte vad jag vill säga med den här texten, annat än att jag tycker djur är kul, och jag tycker att man bör bevara djurriket så långt det går. Utom de äckliga djuren förstås. De borde utrotas. Euch!

Seriöst, hur skumma är de här sakerna? Så skumma att det blir coolt!

För många år sedan satt jag och några kamrater och diskuterade religion. Detta är inte ovanligt i mitt sällskap, jag pratar helst bara om sådant jag känner till, vilket gör att jag är ganska enkelspårig. Hur som helst, diskussionen började inrikta sig på framtidens religioner, och hur jordens religiösa landskap kommer att te sig om fem hundra år. Det visade sig att vi alla var övertygade om att Elvis kommer att utgöra en grundsten i en världsreligion, vilken i storlek och inflytande kommer att konkurrera med de övriga stora religionerna med stor framgång.

Belåtna över att vi hade likartade åsikter gratulerade vi varandra för vår insiktsfulla samsyn, och började formulera "Elvisismen", som den kommande religionen naturligtvis kommer att kallas, och dess dogmer och lärosatser. Allt var frid och fröjd i ungefär två minuter, tills meningsskilnnader började anas, vilka snart utmynnade i upphetsad agitation, mörka blickar och anklagelser om kätteri. Efter kanske tjugo minuter hade elvisismen splittrats i två stora grupper och en mindre, och de tre riktningarna hävdade att just deras tolkning av "Hound Dog" var de enda sanna, såsom sjungen av Kungen, och att alla åsikter som skilde sig från just deras bild av Elvis var hädiska och måste bestraffas.

Såvitt jag kommer ihåg mattades diskussionerna så småningom av, kanske på grund av att vi konsumerade mer öl eller att folk runt omkring började titta på oss (vissa av oss var mycket medvetna om hur framförallt den kvinnliga blicken föll på deras person, och var mycket noga med att alltid framstå som så bra som möjligt).

Oavsett, under en dryg halvtimme skapades en religion, den splittrades, religionsstrider uppstod och sedan föll den om inte i glömska, så dock i popularitet. Det blev som en snabbspolning av flera av världsreligionerna, och hur deras historia ser ut. Kanske kan det mana till en stunds eftertanke? Eller vad säger ni som är religiösa, och därmed grundar er världsbild på minst lika spektakulära drapor som ovan nämnda? Eller är det kanske läge att lägga ned skräpet, en gång för alla...

Han dog för våra synder...

Varför är det OK att påpeka för smala hur smala de är när det är fullkomligt tabu att anmärka på de överviktiga? Jag har ställt mig den frågan ganska länge nu, och bara lyckats få fram antydningar till svar. Men, som ni trogna läsare vet, jag behöver knappast vetenskapliga bevis för att basunera ut något som om det vore helt korrekt. Fråga bara mina elever!

Anyhoo. Under min ungdom, ungefär tills jag fyllde tjugofem år, var jag kopiöst smal. Jag är 190 centimeter lång, och vägde sommaren 1992 strax under 60 kilo. Under högstadiet blev jag kallad till skolkuratorn, som på sitt genompedagogiska vis frågade hur jag mådde, och hur jag hade det hemma. -Jo tack bra, svarade jag, för så var det. Hon försökte komma till det verkliga problemet, att jag var så smal, och undrade om jag åt någonting och hur ofta jag kräktes. Ung och naiv som jag var förstod jag inte vad hon insinuerade, utan förklarade glatt, utan att överdriva, att jag åt som en häst, vilket var helt korrekt. Jag konsumerade enorma mängder mat, men blev helt enkelt inte fetare. Lång blev jag, men då vikt- och längdkurvorna inte följdes åt enligt planen menade skolsjukvården att jag måste vara sjuklig. Att jag i själva verket var kärnfrisk, med god fysik och på tämligen gott humör verkade de inte ta någon notis om. Kanske kunde läkaren inte dra slutsatser, vad vet jag. (Det intressanta i detta var att min gode vän D. i samma veva började träna amerikansk fotboll, med tillbörlig styrketräning. Han blev inte mycket längre än sina 180, men ökade däremot i vikt. Läkarna tittade på kurvan och varnade honom då han enligt den vid 25 års ålder skulle väga 200 kilo. Detta konstaterade skolläkaren till synes utan att ha observerat D. och konstaterat att hans muskelmassa var tämligen rejäl.)

I sin iver att visa att de accepterar feta brukar folk påpeka hur äckligt det ser ut med alltför smala. Jag fick själv ofta höra hur spinkig jag var, att jag måste äta mer och liknande. Dessa kommentarer var inte alltid illvilliga, utan ofta kom de från folk som gissningsvis menade väl. Under 1990-talets allt mer uppmärksammade debatt om hetsbantande tonårsflickor och enligt pöbeln "sjuka ideal" kunde media oemotsagda basunera ut att det var fint att vara rultig, men om man var för smal var det illa. Runda personer kunde i debattprogram förklara hur stolta de var över sin rondör, och fastställa att de aldrig skulle vilja vara pinnsmala "det ser ju sjukt ut" och så vidare.

Denna tendens dominerar fortfarande. Att kritisera de magra är OK. Men gör samma sak mot de feta, påtala deras vikt, ifrågasätt deras matvanor och deras hälsa, så får vi se vad som händer... Jag kan nästan lova att ett sådant tilltag skulle leda till kraftiga fördömanden, hårda ord och förmodligen anklagelser om fascism (En normal vardag för undertecknad, men så tillhör jag också det översta skiktet.).

Är de feta i själva verket ett miljöproblem? USA är ett tjockisland, alla fettona vill äta mycket, och helst kött, vilket gör att man hugger ned regnskog för att boskapshjordarna skall få beta. Detta förstör det globala ekosystemet på flera vis, något som knappast kan vara värt ett antal superstora hamburgare extra i veckan. Om västerlandet kunde sluta vräka i sig osmakligt stora mängder mat, skulle miljön må bättre, och de feta skulle anta mer rimliga proportioner. Vi kan finna exempel i Sydostasien, där folk lever och har hälsan utan att bli överviktiga. Kanske borde vi ta efter dem?

Innan ni nu börjar bli alltför aggressiva vill jag verkligen påpeka att jag på inget vis dömer ut storvuxna. Jag tycker att man skall få se ut hur som helst, och slippa bli kritiserad för det. Om dock ens kroppsbyggnad eller diet kommer att utgöra problem för en själv eller någon annan, kan det vara läge att fundera över sin situation. Om man kanske helt enkelt skall käka lite mindre. Fingers-down-the-throat-time, typ. Eller? Gick jag över gränsen nu? Börja grina då!

Mmmmm... Fedt!

Jag orkar inte skriva något klyftigt i dag, så ni får nöja er med lite info om mina för tillfället mesta favoritband:

Scheissemorale - Tysk kängpunk frontade av den mycket korpulente Bernhard "Böse" Schröder. Snabbast och aggressivast i Berlin, brukar spela på demonstrationer och i ockuperade hus. Att Schröder är begåvad rent musikaliskt kanske kan betvivlas, men karlen har utan tvekan karisma. Detta bevisas inte minst i hans förhållande med den internationellt kända supermodellen Giselle K., som också figurerar i bandets videos (visas garanterat aldrig på MTV).

Teutonic Beat - Musikerkollektiv som samanför den atmosfäriska Kölnambienten med buddhistiska mantran. Varje låt levereras i två versioner, en ambient och en med rasslande d&b beats, för de lite mer rytmkrävande tillfällena. Det mycket löst sammansatta kollektivets andra samlingsalbum "State of Vril" gavs ut med en om esoteriska teorier mycket informativ booklet, vilket utan tvekan höjde en del ögonbryn, inte minst i det religiöst konservativa Köln...

The Concerned Parents of America - Hip Hop av det mer ekivoka slaget. Frontmännen Pro-Found och Soap (den senare namngiven efter hur hans mor brukade tvätta hans mun med tvål när han som förpubertalt raplöfte levererade synnerligen olämpliga rim), ständigt backade av DJ Sneaky, står kanske inte för den mest sofistikerade hiphopen av idag. Deras flow är ofta haltande, Sneakys beats kanske lite väl oldschool, men texterna erbjuder en sådan kavalkad av fula ord och samlagsreferenser, på ett mycket humoristoskt vis, att man bara måste uppskatta denna trio

Örlog - Ett fullt bestyckat galjonsskepp, fast med batikfärgade segel. Örlog kombinerar den mest utflippade psykedelian med tyngden från metal-genrens absoluta utkanter. De ofta tidsmässigt tilltagna låtarna, ibland närmare tjugo minuter långa, är i sig själva mindre odysséer av tempoväxlingar och ovanliga klangbilder. Det Uppsalabaserade bandets medlemmar har alla ett förflutet inom death- doom- och blackmetal, men berikar sin instrumentpark med sitarer, tablas, bronsålderslurar(!) och flera andra mer ovanliga instrument. Som så många andra är de tämligen okända i Sverige, men når stora framgångar i Östeuropa, Sydamerika och Japan, där deras debut, dubbelalbumet "Druvhagel", sålde slut på mindre än en vecka.

Tyvärr existerar inte dessa band. De är påhittade. Fatta hur tråkigt jag har det.

Det är mycket Finland nu. Att det gått två hundra år sedan Sverige förlorade den östra rikshalvan har väl knappast gått någon förbi, då detta uppmärksammats i TV och annan media. Som hängiven skandinavist sörjer jag naturligtvis över alla gränser mellan de nordiska länderna, men kanske mest över det röda strecket mellan Sverige och Finland.

Jag har ingen förnuftsbaserad anledning till denna sorg, den bygger helt på det emotiva. Det känns helt enkelt fel att Sverige och Finland är två separata nationer i stället för en. Kanske är det de kulturella likheterna, kanske vår gemensamma historia, kanske beror det på att jag helt enkelt uppfattar finnarna som ett generellt sett hyggligt folk. De finnar jag träffat har, med ytterst få undantag, varit sympatiska, belästa och sociala. Då jag själv varit i Finland har jag ofta slagits av hur fräscht det är. Inget skräp, inget klotter... Till och med alkisarna hade kostym på sig!

Att jag uppfattar Finland och finnarna positivt gör ibland att folk höjer på ögonbrynen. Det är tyvärr en spridd villfarelse att Finland och dess bebyggare är tråkiga av hävd. Myten om det knivbärande fyllot ligger fast förankrad i det svenska kollektiva medvetandet. Men inte hos mig. Jag uppskattar finnarna. Jag tycker å andra sidan att även tyskarna är ett trevligt gäng, om man får göra så grova generaliseringar. Och jag tycker att Paris är ungefär lika entusiesmerande som Gävle, och att den sydeuropeiska spontaniteten är rätt enerverande. I dessa åsikter skiljer jag mig uppenbarligen från majoriteten i Sverige, ett faktum som inte rör mig det minsta, utan snarare välkomnas. Det är alltid coolare att vara i underläge, att slå uppåt. Se bara på finnarna under Vinterkriget. Precis.

Kullervo skall ut och slåss...

Äh, ni får en till bara för att den är så fin: Ilmatar i badet. Kalevala är såinihelvete häftigt!

Först och främst, lite begreppsdefiniering: Electro är musik helt framförd på elektroniska instrument. Rytmen skall vara tydlig, inte för långsam men inte heller för snabb, gärna accentuerad av en ihärdig hi-hat. Electrons ursprung ligger i syntesen av tyska pionjärerna Kraftwerk och svart amerikansk funk. Amerikanska DJ's tog helt enkelt Kraftwerk och hottade upp dem en smula, och electron var född.

I dagsläget har det gått inflation i begreppet electro. Många verkar tro att om en kvinna spelar synt, och helst framför ekivoka eller feministiska texter till, är detta automatiskt electro. Det är det naturligtvis inte. Det kan vara det, men är det inte automatiskt. Kvinnor kan faktiskt spela elektronisk musik utan att direkt föräras epitetet "electrodrottning", även om det är ovanligt, inte minst i Sverige. Aux 88 gör electro, Robyn gör det inte.

Nu till huvudtexten:

Jag gillar electro. Jag blir glad av sådan musik. Jag kan inte förklara varför.

Welcome to the fyootcha!

Det är kul att spränga upp saker. Det har jag alltid tyckt. Jag var verkligen inte speciellt framstående i ämnet kemi, faktum är att jag var utkörd ur klassrummet på reguljär basis (en arbetsbänk, en kemibok, en stol, ett elevskåp, flera plantor i biologisalen, ena armen på en jeansjacka), men just de fragment av pyroteknik som antyddes lärde jag mig. Och det som inte lärdes ut i skolan fick jag ju komma på själv, och i detta excellerade jag.

De flesta av mina bomber hade en bas av svartkrut. Jag hade haft den goda turen att ha hittat en stor mängd svavel på ett bygge, och träkol och salpeter fanns ju redan hemma, så det var bara att sätta igång. De rätta proportionerna var för mig ännu okända, men att pröva sig fram har ju viss charm (lite golv på grannens altan, ett stort antal modellbilar, enorma mängder flaskor och burkar, ett Starwarsrymdskepp i plast, en elak grannes brevlåda, Breviks seglarklubbs brevlåda, en faktiskt redan trasig TV, en död strömming, ett kopparrör, en glasåtervinningsstation mm.).

När jag blev äldre, det vill säga typ femton, avancerade mina experiment till nya nivåer. Jag började testa gasbomber (min lugg, mina ögonbryn, lite av en filt som låg i soffan hemma), vilket visserligen var kul, men de var på tok för instabila. Faktum är att gamla hederliga Molotovs (en sopcontainer och allt däri, en gammal roddbåt, en telefonkiosk som snart skulle rivas, ett fotbollsmål) fungerade bäst när eld var viktigare än tryckvåg.

Nuförtiden spränger jag inte längre. Jag har väl blivit vuxen, och måste föregå med gott exempel. Dessutom är mitt svavel slut. Men å andra sidan, om Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen kanske jag måste börja igen. Tjoho!

Det sköna med atombomber är att de är så otroligt enkla att konstruera. Det svåra är att få tag på komponenterna. Någon som har lite plutonium att avvara?

Snart är det Alla helgons dag, då en stor del av befolkningen grips av någon kristen idioti och slösar pengar på granris och lyktor, för att hedra vagt ihågkomna döingar. Inte jag och min familj dock. För oss gäller bara en sak: Cthulhuafton!

Jajjamän, vi hyllar de RIKTIGT gamla, med fokus på väldige Cthulhu själv. Firandet inleds så fort mörkret faller, då jag under ödesmättat mässande förbereder middagen, som naturligtvis består av grön tagliatelle med tillbehör. Efter middagen åker en avbild av Cthulhu fram (i plysch) som barnen får gosa med ett tag, för att på så vis befästa familjens allians med den slumrande Titanen, och visa att förbundet sträcker sig ned genom generationerna. Efter detta konsumeras efterrätten under uttalanden av uråldriga förbannelser, varpå var och en får ägna sig åt personlig dyrkan. Så småningom faller vi alla i sömn, och färdas i våra drömmar till sjunkna R'lyeh, där vi umgås med Cthulhu själv och andra inbjudna gäster.

Och för alla er kristna som saknar era döda släktingar och vänner vill jag citera den galne araben Abdul Alhazreds berömda text, här i dess engelska översättning:

"That is not dead wich can eternal lie, and with strange aeons even death may die."

Simma lugnt!

Familjemys!

Förra månadens flört med det förflutna gjorde ett stort intryck på oss, men nu är vi fullkomligt uttråkade och less på murriga yllekoftor, mjöd och isländsk diktning. Under november gäller bara en sak, nämligen att blicka mot framtiden. Welcome to the future!

Mode:

Vi låter oss inspireras av klassisk science-fiction, från tiden innan framtiden allt mer sågs som en kommande samhällelig nedgång. Följaktligen klär vi oss som i Stanley Kubricks "2001 - A Space Odyssey" eller de gamla Flash Gordon-filmerna från 1930-talet. Mycket kroppsnära, mycket metallskimrande, mycket rent.

Glöm inte att hålla visiret putsat och fint. Ett fläckigt visir går helt bort!

Musik:

Naturligtvis alla former av elektronika med ordet "space" som epitet. Atmosfärisk D&B, electro och techno, naturligtvis, men även Gustaf Holsts planetsvit går bra, eller Geir Jenssens svårare verk, om man vill vara lite mer finkulturell.

Jenssen (aka Biosphere) gör musik för månfärder.

Mat:

Vi livnär oss på vitaminpiller och små intensivnyttiga näringsdrycker. Lyxigare måltider förekommer, men då bara i vätskeform, intagna via sugrör. I rymden vill ingen höra dig smaska, kom ihåg det.

Yummy!

Litteratur:

Klassikerna, naturligtvis. Asimov, Clarke och deras gelikar, samt årsrapporter från NASA.

"Stiftelsetrilogin" av Asimov är ett måste. Utan den är du ingenting. Ett vacuum.

Utgång:

Vi håller privatfester på Tekniska museet eller på observatoriet i Saltsjöbaden. Även viss klubbverksamhet kan förekomma, då naturligtvis i futuristisk loungemiljö.

En pangalactic tack. Och jordnötter!

Resor:

Alla platser där raketuppskjutningar sker är heta i november. Cape Canaveral är naturligtvis att föredra, men om budgeten inte tillåter är S-range i Kiruna också helt i linje med månadens direktiv. För de med speciella kontakter är Sirius och Alfa Centauri också trevliga resmål så här års.

Alfa Centauri. Helt värt lite jetlag!

Nu har ni fått denna månads instruktioner. Ett litet steg för Mig, men ett enormt tidrumshopp för fashionistas över hela galaxen. Over and Out!

Jag vaknade utvilad efter en natt av fridfulla drömmar. Solen sken in genom fönstret, jag hörde havets vågor slå mot klipporna alldeles nedanför huset, och den ljumma vinden som lekte med gardinerna doftade svagt av vilt växande lavendel.

Jag åt en lätt frukost ute på altanen. Samtidigt som jag sippade på det heta, indiska teet och förstrött bredde hemlagad citronmarmelad på en baguette direkt från bageriet ögnade jag igenom tidningen. Framsidan visade bilder från FN-huset i New York, där världens ledare under uppsluppna former firade tjugofem år av världsfred. De övriga rubrikerna skvallrade om nya medicinska framsteg, samt hur genmanipulerade grödor i princip gjort slut på världssvälten. Jag bläddrade till kultursidorna, och kunde läsa hur skivrecensenterna gav The Orbs, Biospheres och Dreadzones senaste album högsta betyg, samt att världens stora skivbolag beslutat att lägga ut sina fullständiga kataloger på nätet, vilka man skulle få tillgång till för endast femton Euro per år.

Efter avslutad frukost tog jag en kort simtur i poolen, duschade, och klädde på mig, en löst sittande svart bommullsskjorta och matchande byxor. Jag valde att promenera till arbetet, och satte därför på mig ett par låga svarta sneakers i mocka, så lätta att de knappt kändes, och begav mig till arbetet. På vägen mötte jag flera som valt att promenera. Vi hälsade på varandra och önskade varandra en lycklig dag. Då jag mötte några av mina närmaste vänner beslutade vi oss för att ses efter arbetet, och tillsammans äta en tidig middag och kanske besöka någon av de många parkerna för att lyssna på musik eller se en pjäs, vilka spelades för alla som ville titta om vädret tillät.

Jag började närma mig innerstaden, och förundrades, vilket jag gjorde varje morgon, över de kilometerhöga silverskyskrapornas närmast sakrala skönhet. Innanför stadsgränsen rådde samma förväntansfulla kaos som alltid vid den här tiden, skolbarnen sprang ikapp med lärarna till skolbyggnaderna, och caféägarna hälsade de första gästerna välkomna, samtidigt som de bjöd tidningsbud och varuleverantörer på espresso och croissanter. Högt uppe kunde jag se luftskeppen som seglade iväg mot andra städer, och likt åskviggar kastade sig stjärnkryssarna ut mot sina interstellära destinationer. Jag log. Livet kunde inte bli bättre än så här.

"Fascist baby..."

Jag väcktes av övervakningshelikoptrarnas mullrande då de svepte genom gatorna i jakt på gud vet vad. Troligen någon olycklig som råkat säga eller skriva något han eller hon inte borde, och nu levde sina sista timmar som efterlyst, jagad och snart utrensad.

Jag svepte plastfilten om mig, men kände ingen värme. Energikrisen hade lett till en allmän sänkning av bostadsuppvärmningen, och om man då tvingades bo i ett av de sedan länge utrangerade bostadsblocken innebar det att även inomhus rådde en fuktig, genomträngande kyla.

Jag reste mig ur sängen och började gå mot köket. Mina rörelser satte automatiskt igång informationsskärmen, och dagens nyhetssändning levererades på högsta volym.

Bilder från FN-huset i New York flimrade förbi, där världens ledare under ceremoniella former firade tjugofem år av världsfred. Härförarna för de avgörande slagen hyllades av kolonn efter kolonn av barnsoldater, som med precis takt marscherade fram, sjungandes partihymnen med sina klara stämmor. De övriga rubrikerna skvallrade om nya medicinska framsteg, primärt inom psykokirurgin, samt hur genmanipulerade grödor snart skulle tvångsersätta all naturlig mat för de lägre befolkningslagren.. Jag bläddrade till kultursidorna, och kunde läsa hur kulturkommissarierna beskrev sin ständiga jakt på oönskad musik, samt att världens stora skivbolag beslutat att helt kassera sina tidigare kataloger, till förmån för partigodkänd musik, vilken skulle stämplas som obligatorisk egendom.

Trots smärtorna i buken (Vad berodde de på egentligen? Om jag hade haft pengar borde jag kanske ha uppsökt en läkare, men vem kunde skrapa ihop sådana summor?) lyckades jag få i mig lite frukost. Brödet hade möglat, men det skulle räcka till nästa ranson, och hellre äta mögligt bröd än att svälta. Efter frukosten tog jag de föreskrivna pillren och sprutorna, mer av vana än av rädsla för att ådra mig någon av de sjukdomar som sades härja i just min enklav. Jag satte på mig min arbetsoverall, hakade fast identifieringsbrickan på hjälmen, och begav mig ut.

Det smutsbruna regnet slog hårt mot betongen, och de små stänk som nådde mina hornhinnor orsakade en nästan outhärdlig sveda. Jag gick mot uppsamlingsposten för att invänta transporten som skulle föra mig till dagens arbetsplats. Flera andra rörde sig mot samma plats, flera av dem kände jag igen. Jag ville hälsa, säga att jag kom ihåg deras ansikten, att för mig var det viktigt att se dem varje dag, men jag höll tyst. Övervakningskamerorna fanns överallt, och minsta överträdelse mot tystnadslagen bestraffades mycket hårt, det visste vi alla. Våra blickar möttes, men ingen vågade ens höja på ett ögonbryn i igenkännande. Det var för farligt.

Transportbussen kom, och vi började rulla mot Kärnan. Gatorna var i princip tomma, så när som på klasser från militärskolan som genomförde morgonens grundexercis, eller bepansrade fångtransporter vilka fraktade olyckliga oliktänkande mot slutförvaring i de underjordiska blygruvorna. Jag bet ihop, och försökte hålla inne tårarna. Det här var inte rätt, men det fanns inget som kunde ändra på det. Jag började mer och mer förstå de som valde att avsluta sina liv, de som kallades "förrädare" av informationsministeriet och vars porträtt hängdes ut till allmän beskådan på de publika informationsskärmarna. Troligtvis skulle det inte dröja länge innan mitt ansikte visades upp. Inte länge alls.

God morgon, eventuellt...

När jag letade bilder till föregående text stötte jag på dessa. De gjorde ju knappast saker och ting lättare, utan lade snarare till ytterligare en dimension av min fascistfetish... Jag lägger nu ned min kamp mot denna min sämsta av personlighetssidor. Jag ger upp, och accepterar mig som ett förlorat fall. Ännu en gång: Förlåt!

Ach, die braune Bataljonen...

Ohhh... Ganz hübsch!

Och vad kan man säga om de här damerna? Jättesöta, och bevisligen med åtminstone antydan till insikt...

Och jag menar, till och med de mest hårdrasistiska ariofilerna måste väl uppskatta den här unga damen!

Jag är en väldigt fin människa. Jag tror på demokratin, på alla människors lika värde och rättigheter, på icke-våld och solidaritet. Jag blir glad av att se människor må bra, och bedrövad då jag bevittnar orättvisor och olycka. Som sagt, jag är en väldigt fin människa.

Varför har jag då dåliga tankar? Varför hyser jag smutsiga, förkastliga preferenser? Vad är det för en liten ond tendens som jag aldrig tycks växa ifrån? Faktum är att jag vet inte. Jag vet inte hur jag skall rena mitt sinne och bli en fullkomlig och harmonisk person, fylld av en enkel, trygg godhet. Kanske är det omöjligt. Kanske blir det bättre om jag öppnar mig, och berättar om mina mörka tankar. Kanske är det en lösning. Kanske är det en väg ut...

Det är alltså med hopp om att jag skall bli fri från den psykiska skugga som tynger mig som jag nu erkänner: Jag gillar den fascistiska estetiken! Nej, jag gillar inte de politiska budskapen, men det totalitära är så förbannat snyggt! Jag vet, Hitler och hans gäng av galningar, Stalin och förbrytarna han omgav sig med, samtliga riktiga as som jag hoppas grillas i den lägsta kretsen i Helvetet, men oavsett detta, de hade sinne för stil!

Reichshalle. Visst, ett drömprojekt, men fatta vad tjusigt det hade blivit om den hade blivit byggd...

Och visst, han är en vandöd zombie, men uniformen är förbaskat snygg!

Och ja, han mördade miljontals, men varför ser inte valaffischerna ut så här nuförtiden?

Till och med familjelivet blir snyggare genom totalitära glasögon...

Förlåt! Förlåt! Förlåt! Jag är en otäck fascistfetishist. Jag borde buras in, eller i alla fall gå i terapi! Och jag som till och med har studerat historia, jag borde verkligen veta bättre! Men vad kan jag säga, jag tycker det är snyggt. Återigen, FÖRLÅT!!!